Bsng

Hur många gånger i sitt liv har man inte stått framför saker som har fått en att darra inombords. Rädsla. Eller nervositet rättare sagt, ovisshet inför vad som väntar. Vilken utgång en händelse ska ta.

Häromdagen stod jag inför den mest äkta rädsla jag någonsin känt. En slags panikartad men ändå samlad rädsla. Jag såg framför mig en gravsten men min lilla flickas namn på... Tiden gick ner i slowmotion. Det kändes som en evighet innan jag hörde hennes skrik och kunde se hennes ansikte. Lättnaden uttrycktes i ett frustande gråt.

 

En stock, ja ni läste rätt, en stock kanade av väggen den stod lutad emot och dunsade rakt på mig och min lilla skruttunge. Den träffade först mig i bakhuvudet för att sedan rulla av och träffa henne. Jag ser framför mig hur hon trycktes ihop och hamnade med ansiktet nedåt i mina armar. För mig var det en evighet, min sambo sa dock att jag stod upp med henne i famnen på bara någon sekund. Jag räckte över henne till min karl då jag inte litade på mig själv och sjönk ihop med ett grymt illamående. Sen kom tårarna. Inte för att jag hade en dunkande värk i huvudet utan för rädslan jag känt över att min dotter kunde ha varit död.

Vi ilade iväg till akuten då hon fick en sjujäkla bula och det började bli röda strimmor av blod. Men hon var helt oskadd. Där sitter en glad bebis i bilen påväg mot akuten och en mamma som inte kan sluta gråta pga scenen som spelas upp på repeat i huvudet och känslan av att mista bland det vackraste som finns i livet kommer åter gång på gång. Rädslan. 

 

Vi hade tur. Varsin bula och något skrapsår i huvudet samt ett blåmärke på axeln. Tur i oturen och tack till min vakande ängel 👼🏻