Hur många gånger i sitt liv har man inte stått framför saker som har fått en att darra inombords. Rädsla. Eller nervositet rättare sagt, ovisshet inför vad som väntar. Vilken utgång en händelse ska ta.

Häromdagen stod jag inför den mest äkta rädsla jag någonsin känt. En slags panikartad men ändå samlad rädsla. Jag såg framför mig en gravsten men min lilla flickas namn på... Tiden gick ner i slowmotion. Det kändes som en evighet innan jag hörde hennes skrik och kunde se hennes ansikte. Lättnaden uttrycktes i ett frustande gråt.

 

En stock, ja ni läste rätt, en stock kanade av väggen den stod lutad emot och dunsade rakt på mig och min lilla skruttunge. Den träffade först mig i bakhuvudet för att sedan rulla av och träffa henne. Jag ser framför mig hur hon trycktes ihop och hamnade med ansiktet nedåt i mina armar. För mig var det en evighet, min sambo sa dock att jag stod upp med henne i famnen på bara någon sekund. Jag räckte över henne till min karl då jag inte litade på mig själv och sjönk ihop med ett grymt illamående. Sen kom tårarna. Inte för att jag hade en dunkande värk i huvudet utan för rädslan jag känt över att min dotter kunde ha varit död.

Vi ilade iväg till akuten då hon fick en sjujäkla bula och det började bli röda strimmor av blod. Men hon var helt oskadd. Där sitter en glad bebis i bilen påväg mot akuten och en mamma som inte kan sluta gråta pga scenen som spelas upp på repeat i huvudet och känslan av att mista bland det vackraste som finns i livet kommer åter gång på gång. Rädslan. 

 

Vi hade tur. Varsin bula och något skrapsår i huvudet samt ett blåmärke på axeln. Tur i oturen och tack till min vakande ängel 👼🏻 

 

 

Jag älskar Puh björn och hans söta lilla hjärna, han är en smart Puh björn...

 

 

Åh jag är så glad... sommar, sol mellan regnmolnen, älskad sambo, älskad familj etc... ja ni fattar.

Jag känner hur sommaren verkligen är välkomnad just nu och jag ser fram emot dess framfart. Det finns en hel del smaskigheter som den kan komma att bjuda på och jag har en låga av hopp brinnande.
Nu ska man inte hoppas för mycket och ingenting blir ju någonsin som man tänkt sig men ändå... Nu vill jag bara att veckorna ska gå men samtidigt njuta av varje stund. Många klagar över det fallande regnet men jag välkomnar det. Denna sommar tänker jag inte sitta och vänta på att nu...NU kommer värmen och solen... utan ta vara på de stunder som bjuds.Åh visst är de härliga!

Känner mig nästan äckligt positiv nu när jag skriver detta och ja... kanske det är så för tillfället. Men hur nu än framtiden artar sig så kan det ju inte blir så illa... alla dagar, månader, år har sina up's and down´s.

 

 

 

Min blogg... man kan ju egentligen säga att den är ganska nedlagd. Efter att få höra att mina kunder hittar hit och ja... de kändes det inte helt OK. Likaså så tog jag bort min adress på Eniro, hitta osv. Jag är lite nojjig helt enkelt! Jag har ju ändå fått erfara att vissa människor lätt överskrider gränser mellan privat och arbetsliv.

Jag tycker inte om detta faktum att man är så lättillgänglig och öppen om allt i ens liv, inte så mycket här på bloggen utan även på Facebook osv. Om nu Fackebook precis som det ryktas utökar sin "ta betalt" del så kanske det vore en bra sak. Få ut folk från facebook och faktiskt lära sig använda sina sociala skills istället. På en undersökning på Aftonbladets hemsida så visade det nämligen att ca 95% skulle gå ur facebook om de började ta betalt. Tyvärr så tror jag att många skulle stanna kvar faktiskt och att de där 95% egentligen är färre.

Jag uppskattar ett sms eller ett samtal så mycket mer än ett meddelande på facebook. Jag tycker det känns obehagligt och man får en sådan distans till all man kämpar för att hålla nära. man har koll, men man har egentligen ingen relation. Men det är min åsikt... och faktiskt... jag är inte så duktig på att höra av mig. Men jag har ju facebook, och jag håller mig uppdaterad på vad ni gör mina kära vänner, även om mina egna uppdateringar tidsvis är få och icke så informerande.

 

Jag är skadad... om jag får en stund över så loggar jag in för att kolla uppdateringar. Jag uppdaterar gärna också när det händer nå skoj. Men jag "kämpar" för att få min distans till detta internetväsen. Men helt ärligt, internet förlorar lite sin charm utan facebook...

Ibland känner man sig faktiskt lite äcklad... dömma, fördömma och falla i godisburken själv. Tummen upp!

Tänkte mig byta foder till min vovve för att se om det gör henne piggare och finare i pälsen igen... var in på ett ställe och fick en rekommendation om Eukunuba men de hade inget i lager för tillfället men skulle få hem nästa vecka.
Så jag åker till nästa ställe och de hade massor av sorter,så jag frågade vad hon tyckte och hon rekommenderade mig en annan sort, proplan.

Jag fråga om skillnaden men de var i stort sett likvärdiga och kunde inte ge mig något svar... jag kliade mig i huvudet och gav mig huvudvärk.
Vilkens råd skulle jag gå efter? Skulle jag ta den sist nämndas råd då man fick med en frän mätkopp? och jag fortsatte fundera.

Men vad som avgjorde var följande: Den ena sortens påse hade en smart återförslutning! Så var det avgjort =)

Skönt när man kan göra vettiga val!

Det händer inte så ofta att jag skriver något här längre. Livet makar på i sin lugna takt och det händer inte sådär upseendeväckande mycket. Men när året 2012 går mot sitt slut började det knycka i fingrarna igen... det är ju dags för en stunds betänketid om det senate året. 

 

Trots ovanstående rader så har 2012 varit ett år av värme och kärlek och det har faktiskt hänt en hel del, både goda och dåliga saker.

Det allra värsta beskedet var att min kära mor hade fått en hemsk sjukdom som sänder rysningar genom ryggraden, nämligen MS, När jag fick beskedet så fick jag i stort sett panik, jag visste inte vad detta betydde utan hade en skräckbild framför mig. Jag såg hur min mamma tynade bort och försvann.

När en av mina kollegor uppmärksammade att jag något var på tok så orkade jag inte hålla tårarna borta längre. Jag var rädd, ovetande och blev rörd av att mina kollegor brydde sig så mycket! Jag blev varm innuti och glad, jag hade inte trott detta och det stärkte mina band till dom.

Men nu vet jag mer... nu vet jag vad MS innebär och nu vet jag hur långt man har kommit med mediciner osv. Min älskade mamma kan leva länge utan besvär... det behöver inte hända fler skov. Det är bara att hantera alla de biverkningar av medicinerna och vara glad för det som är. 

 

Årets höjdpunkter är inte sådär jättesvåra att peka ut. Det måste ju vara resan till Turkiet som vi bjöd med mamma på till hennes födelsedag och när jag åkte till England för hälsa på mitt knytte till kusin, Eloise. En efterlängtad och välkomnad dotter till min älskade faster. För att inte glömma Röttas lilla Nellie också!

Jag tror inte att jag någonsin komma att glömma att i år blev jag för första gången kallad TANT. va?! Det kändes faktiskt lite tokigt... samt att jag i år lyckades fortsätta min kamp mot mig själv och vann. Jag nådde mitt mål, jag mådde bättre och jag stannade där. Men nu i juletider så har tyvärr min självbehärskning tagit en törn så nu måste jag reda ut detta igen innan jag ramlar tillbaka.

 

Zumbagänget i Rockhammar står också högt i kurs och jag är så glad över att ha lärt känna dess männsikor som ger så ohämmat av sig själva.

Jag är också glad återigen över de nya vänner som jag fått och känner verkligen att jag hittat en ny familj här i Lindesberg. Hagfors börjar blekna, jag har alltid varit så fruktansvärt hemmakär men mer och mer för var dag så är Lindesberg nu mitt hem. Jag saknar mycket av den gemenskap och all min släkt och bekanta som finns i Hagfors men jag känner hur det mer och mer förflyttas hit nu.

Jag tror att det är ett gott tecken men det får framtiden utvisa.

 

Det är dags för ett nytt år, det är dags att börja få fart på saker och ting igen... 

Ja jag tycker det är ett superbra sätt att få igång kroppen fram till jul och mota bort allt julgott som slinker ned!

Traningskalendern.se