Bsng

Dagarna kommer och går... lite för snabbt ibland! Börjar få smått ångest över uppsatsen. Vi har inte börjat än och handledaren existerar typ inte. Men förhoppningsvis löser det sig... jag har lagt upp en plan för nästa vecka med eller utan min uppsatspartner. Tidsbristen för vissa gäckar andra.

Satt vid datorn och såg en intressant facebookuppdatering häromdagen och en tanke slog mig... vad är det för problem för folk att höra av sig!? Om man är i närheten, om man ska göra samma saker eller varför inte fråga om man vill göra sällskap och ska göra samma saker? Personer som man i stort sett aldrig ser längre, så finner de det så svårt att skicka ett sms eller slå en signal? Är vi verkligen så jäkla upptagna?
Jag tror att det helt enkelt är så att man prioriterar bort varandra och skyller på "tidsbrist". För så jäkla upptagna tror jag inte att vi kan vara, om vi verkligen vill så har vi tid.
Jag menar inte att man ALLTID ska fråga och höra av sig. Jag förstår mycket väl om man bara vill ägna sig själv lite tid emellanåt. Men säg då det istället för att skylla på annat. Att får höra "Nej det går inte jag har sååå mycket att göra" och sen får veta att det enda "mycket att göra" innebar en kväll framför tvn, detta dämpar lusten att umgås och fortsätta fråga rejält! Man vill helt enkelt sluta fråga folk om de vill hitta på något, men vill samtidigt inte vara så småsint att låta bli heller.

Vad jag menar är kort och gott: En lunch, ett samtal, en fika, en sväng på stan. Det tar inte så jäkla mycket energi och tid. Om man ändå ska göra något av detta så kan man väl lika gärna göra det med en vän! Man behöver inte lägga hela dagar åt att umgås, det borde räcka med att ses då och då.
Tidspress och tidsbrist är inte samma sak!
Känner att detta inlägg inte riktigt blev vad det var meningen från början men tror nog att mitt kärnbudskap kom fram.


Vänner är som änglar, man ser dom inte alltid men de finns alltid där! - eller har vi kanske inte tid att finnas där?