Bsng

Det finns ett minne fastetsat i huvudet. Ett minne av ett McDonaldsbesök, en mamma och hennes två barn. Jag kan liksom inte riktigt skaka av mig detta, Tittade på programmet "På bar gärning" förut via tv4play och ja, det påminde mig så mycket om situationen jag var med om. Det pratades om att agera, att säga ifrån om det pågår något som inte är okej, men jag agerade aldrig och jag kan ångra det. Kanske därför är det därför det där minnet inte riktigt vill släppa taget. 

 

Mamman i fråga satt vid ett bord brevid oss. Brevid sig hade hon en pojke i 5års åldern som vi förutsatte var hennes son och mittemot henne satt hennes dotter ca 3år. Det var ingen tvekan om att det var hennes dotter.

Pojken satt snällt och åt sin mat medan flickan inte ville sitta still, petade i sin mat och ja... var missnöjd. Man kan förstå en mamma i den situationen som brister i tålamod men det finns ju även gränser. Eftersom inte flickan ville äta något så erbjöd hennes mamma med len röst henne några krutonger som hon nöjt sprang runt i lokalen och mumsade på. Pojken frågade snällt om han kunde få smaka EN. Mamman utbrister argt: "Nej! Nu har din syster inte ätit något alls och du har ätit upp din hamburgare. Det är inte snällt av DIG att vilja gå hit när vi vet att din syster inte tycker om maten här!" (Fråga jag borde ställt: Vem är den vuxna som ska ta besluten?)
Pojken blev lite ledsen och tittade skamset ner i bordet. Flickan sprang som sagt runt i lokalen, nu när pojken ätit upp ville han också gå runt och titta, han börjar skriva sig och är på väg att krypa ut under bordet för att komma iväg. Mamman slår näven i bordet: "NEJ sitt STILL! Kan inte EN ENDA unge snälla sitta still!" Pojken skyndar sig att sätta sig tillrätta och tittar återigen ner i bordet.

Flickan kommer och vill gå på toaletten och mamman följer med. Samtidigt kommer de och delar ut ballonger till alla barn och pojken fråar snällt om han kan få ta en till sin syster också vilket han självklart får. När mamman och flickan kommer tillbaka ger han den till sin syster och hör och häpna pojken får berömm "Vad snällt av dig att ta en ballong till din syster."

Eftersom de alla är klara så är det dags att börja röra sig hemmåt. Pojken tar upp sin sparkcykel men har svårt att hålla både den och ballongen. Innan han hinner säga något ryter mamman argt: "Om du nu så nödvändigtvis ska ha en ballong så tänker jag då inte bära den åt dig. Det får du lösa själv!".

Åh vad jag önskar att jag sagt något. Inte skälla ut henne eller liknande men bara göra henne uppmärksam på vilket tonläge hon använde mot pojken och vilket hon använde mot flickan. Stackars kille som bara försökte vara snäll och fick skäll gång på gång på gång. Att kommentera andras "uppförstran" har jag märkt (även om jag personligen aldrig gjort det) är riktigt känsligt men denna "mamma" bord einse hur hemskt dåligt den där lilla killen måste må. Jag funderar på om han inte var hennes gubbes son från ett tidigare förhållande eller liknande., Varför skulle hon annars särbehandla barnen så? 

Jag hoppas att jag inte blir en sådan mamma... jag hoppas att om jag förlorar humöret och inte tänker mig för att någon gör mig uppmärksam på det så jag kan rätta till skadan. För som jag ser det så kommer nog inte den där lilla killen vara speciellt vänligt inställd till mamman, såvida detta inte var en engångshändelse, i framtiden.