Plugg och doktorer
Vad tråkigt det är att vara ledig... extra tråkigt blir det bara för att man vet att man ska plugga. Jag har funderat lite på det där kring plugget. Jag har gått i skola... hur länge blir det nu tro... 9+3+3=15år (förskolan borträknad). Men någonstans på vägen verkar jag ha glömt/tappat eller helt enkelt inte lärt mig konsten att studera. Facebook, som jag på senare tid i stort sett bojkottat, blir plötsligt så intressant att jag är inne flera gånger per timme. Skillnaden med att läsa på högre nivåer är dock att man börjar känna att man ser en helhet i det hela. Det är inte längre fragment från olika ämnen utan allt smälter ihop. Frågan är dock om den kunskapen räcker på tentan.
Var även till sjukhuset i Måndags. Jag tycker verkligen inte om varken sjukhus eller doktorer. Men man gör vad nöden kräver. Väl där fick jag trädda Dr.Abdi. En ung kille som verkade lite förskräckt, var väldigt försiktig och som talade så lågt och med brytning att jag knappt hörde eller förstod vad han sa. Men jag förmedlade mig det bästa jag kunde och han skickade mig för provtagning och skrev sen ut pencillin och värktabletter. Så något rätt blev de nog! Nu redan efter två dagar mår jag mycket bättre, på ett sätt kändes pencillinet lite onödigt då infektionen var på nedgång och på väg bort. Men efter många om och men bestämde jag mig för att ta det iaf, jag menar... hellre att ta det än att det ska dra ut på tiden ännu mer!
Ja sjukhus och doktorer, jag skulle kunna dra en lång ramsa och berätta hur jag ogillar dem men hur som helst så tror jag nog att de flesta redan delar mina känslor i den saken. Samt så förstår jag doktorernas känsla inför en patient och de har svårt att ta dem på allvar. För visst fan finns det dom som överdriver. Det är de som formar doktorernas syn på alla patienter och det blir så att de förväntar sig att vi ska överdriva och hitta på. Dock så finns det doktorer som lyssnar, trots att de är sällsynta, och så finns det de som drar alla över samma kam och det känns som att man som patient talar inför döva öron. Den största anledningen att jag drar mig för sjukhusbesök!
Var även till sjukhuset i Måndags. Jag tycker verkligen inte om varken sjukhus eller doktorer. Men man gör vad nöden kräver. Väl där fick jag trädda Dr.Abdi. En ung kille som verkade lite förskräckt, var väldigt försiktig och som talade så lågt och med brytning att jag knappt hörde eller förstod vad han sa. Men jag förmedlade mig det bästa jag kunde och han skickade mig för provtagning och skrev sen ut pencillin och värktabletter. Så något rätt blev de nog! Nu redan efter två dagar mår jag mycket bättre, på ett sätt kändes pencillinet lite onödigt då infektionen var på nedgång och på väg bort. Men efter många om och men bestämde jag mig för att ta det iaf, jag menar... hellre att ta det än att det ska dra ut på tiden ännu mer!
Ja sjukhus och doktorer, jag skulle kunna dra en lång ramsa och berätta hur jag ogillar dem men hur som helst så tror jag nog att de flesta redan delar mina känslor i den saken. Samt så förstår jag doktorernas känsla inför en patient och de har svårt att ta dem på allvar. För visst fan finns det dom som överdriver. Det är de som formar doktorernas syn på alla patienter och det blir så att de förväntar sig att vi ska överdriva och hitta på. Dock så finns det doktorer som lyssnar, trots att de är sällsynta, och så finns det de som drar alla över samma kam och det känns som att man som patient talar inför döva öron. Den största anledningen att jag drar mig för sjukhusbesök!
Kommentarer
Trackback
