Filosoferat
Började sakna syss något så enormt förut... varför? Jag fattar inte riktigt för jag var nyss hemma. Vill ha hit henne till Örebro NU! Men får väl försöka vänta ett par veckor.
Kom även på när jag filosoferade på mitt personliga brev för ett jobb, att jag beundrar min mamma. Jag vill vara mer som henne! Det lixom lyser om henne. Svårt att förklara, men hon är en av dom mest uttåtriktade och glada personer jag mött. Hon utstrålar värme och sätter andra i första rum. Hennes vänner är verkligen sanna vänner och det märks att dom trivs i hennes närhet.
Jag tycker verkligen om min mamma och jag önskar att jag kunde visa det mer än jag gör. Men lik min far som jag är så sätter vi alltid våra innersta känslor i hjärtat och låter det inte komma ut. Det är allt från kärlek till gråt och besvikelse, vi låter i stort sett aldrig orden fara över våra läppar men känslorna finns där och jag hoppas att hon vet.
Däremot är jag lite bättre än honom på att visa vad jag känner, jag har blivit bättre. Speciellt sedan jag började gymnasiet och träffade mina girls där, det var ett av dom ögonblicken som ändrade mig och mitt liv som allra mest. Är så underbart när man kommer hem och får träffa alla och allt är precis som förr, trots att man inte ser varandra så ofta så lever vänskapen kvar.
Med risk för att låta helt tönt nu så känner mig helt sentimental när jag skriver detta och tårögd... men jag är så glad och tacksam över så många saker i mitt liv! Speciellt mina nära och kära!
Hon, kvinnan som gett dig livet.
Hon, som är så lätt att ta för givet.
Hon, som är där för dig vad som än händer och var du än gör.
Hur elak du än är och hur mycket du än förstör.
Hon, som kommer följa dig genom livet, tills du växer upp och blir stor,
Jag pratar förståss om alls våran kära mor.
Livet utan henne skulle aldrig bli det samma,
jag skulle aldrig kunna klara mig utan min mamma.
Min mamma, har funnits där så länge jag kan minnas,
Och vore det inte för henne, skulle jag inte ens finnas.
Det finns så mycket man borde tacka henne för,
Och visa sin uppskattning för allt hon gör.
Skrivet av: diktatorn
Kom även på när jag filosoferade på mitt personliga brev för ett jobb, att jag beundrar min mamma. Jag vill vara mer som henne! Det lixom lyser om henne. Svårt att förklara, men hon är en av dom mest uttåtriktade och glada personer jag mött. Hon utstrålar värme och sätter andra i första rum. Hennes vänner är verkligen sanna vänner och det märks att dom trivs i hennes närhet.
Jag tycker verkligen om min mamma och jag önskar att jag kunde visa det mer än jag gör. Men lik min far som jag är så sätter vi alltid våra innersta känslor i hjärtat och låter det inte komma ut. Det är allt från kärlek till gråt och besvikelse, vi låter i stort sett aldrig orden fara över våra läppar men känslorna finns där och jag hoppas att hon vet.
Däremot är jag lite bättre än honom på att visa vad jag känner, jag har blivit bättre. Speciellt sedan jag började gymnasiet och träffade mina girls där, det var ett av dom ögonblicken som ändrade mig och mitt liv som allra mest. Är så underbart när man kommer hem och får träffa alla och allt är precis som förr, trots att man inte ser varandra så ofta så lever vänskapen kvar.
Med risk för att låta helt tönt nu så känner mig helt sentimental när jag skriver detta och tårögd... men jag är så glad och tacksam över så många saker i mitt liv! Speciellt mina nära och kära!
Hon, kvinnan som gett dig livet.
Hon, som är så lätt att ta för givet.
Hon, som är där för dig vad som än händer och var du än gör.
Hur elak du än är och hur mycket du än förstör.
Hon, som kommer följa dig genom livet, tills du växer upp och blir stor,
Jag pratar förståss om alls våran kära mor.
Livet utan henne skulle aldrig bli det samma,
jag skulle aldrig kunna klara mig utan min mamma.
Min mamma, har funnits där så länge jag kan minnas,
Och vore det inte för henne, skulle jag inte ens finnas.
Det finns så mycket man borde tacka henne för,
Och visa sin uppskattning för allt hon gör.
Skrivet av: diktatorn
Kommentarer
Trackback
