Bsng

Det finns ganska mycket man kan säga och samtidigt inte. Men ända sedan jag var liten har alla sagt hur lik min far jag är. Både till utseende och sätt vilket fick många att kalla mig lillBengt. På senare tid har jag ju däremot blivit lite mer kvinnlig än min pappa så det är ju tur!
Min pappa är inte den som säger saker och ting i onödan, han är trygg, lugn, tyst men med en sup i kroppen slappnar han allt av ordentligt! Han pratar sällan känslor och är sparsam med sina kramar. Allt som allt så är han ganska lik mig, med skillnaden att jag är lite mer frammåt. Samtidigt så behöver han inte säga allt för mycket, vi förstår varandra ändå på något sätt men ändå inte. Min mamma har en teori att vi är för lika för att förstå varandra bra. Likväl som syss och mamma är för lika för att förstå varandra helt 100.

Min mamma är en av de mest beundransvärda personer jag vet. Hon är allt som jag skulle vilja vara. Hon är rättfram, rättvis, vis skulle jag vilja säga och snackar inte skit i onödan. Hon har båda fötterna på jorden och bryr sig innerligt om andra! Folk ringer till henne för att prata och hon har många vänner som håller av henne. Jag kan inte förklara det men hon liksom lyser... Man kan inte annat än att beundra henne. Hon är underbar på alla sätt och vis! Jag kan bara hoppas att jag kommer bli mer lik henne.

Mina förärldrar har funnits där i vått och torrt och jag har alltid känt att jag kan komma till dem med vad som helst. En annan sak som jag ju kan tacka mina föräldrar för är att jag tydligen har en genetisk rörlighet i ryggen vilket innebär att mina diskar är väldigt mjuka. Så man kan ju bara tacka det ödmjukaste för att det inte är tvärtom!