Bsng

Genom åren när man var liten hade man ju sina små förälskelser. Men när jag tänker efter så kan jag inte riktigt deffiniera någon av dem som kärlek. Jag vill gärna ge en solskenshistoria men det kan jag inte.
Min första kärlek är någon som jag i efterhand inte förstår att jag tyckte om. Han var inte bra för mig på något sätt alls! Men när han sa att han tyckte om mig och att jag var fin så föll jag. Har nog mitt dåliga självförtroende att tacka för det då jag inte insåg att jag var värd mer och bättre. Någon tyckte ju om mig och det räckte på något sätt. Han såg MIG. Mina vänner sa att han inte var bra men det föll för döva öron.

Det hela slutade med att han krossade och spottade på mitt "hjärta" genom en fruktansvärd helg där jag blev bortstött och samtdigt fick beskedet att en vän hade blivit ihjälkörd. Att åka hem då jag kände att något var fel var inte någon möjlighet då vi hade ett distansförhållande och jag var 40mil hemifrån.
Jag har aldrig varit med om en hemskare känsla av att vara oönskad. Det hela blev inte bättre av hemresan där jag just blivit dumpad innan jag skulle gå på tåget, han berättade att han hade en annan och sedan missade jag ett annat tåg så jag satt fast i Stockholm i flera timmar. Det sägs ju att första kärleken är den starkaste och det tror jag helt och fullt på. Efter detta hade jag svårt att släppa folk in på livet och in i hjärtat vilket jag tror förstörde hemskt mycket för mig.